Som speciallärare har jag rätt få elever jag jobbar med. Hur berättar man för dessa elever, som hittills varit som mina barn, de unga jag brytt mig mig mest om, att det nu bara är några veckor kvar tills jag ska bli moderskapsledig? Man försöker liksom på olika sätt: ”Nu är det ju en sak jag måste berätta…”, ”Jag tänkte nu berätta…”. Alla sätt känns fel. Men det känns fel att säga att någon annan ska ta över nu. Att vårt samarbete varit fint, men nu är det slut. Också eleverna tar det på olika sätt. Jag tycker att varje gång är lika svår. Det där med att berätta för chefen var ju en barnlek i jämförelse. Snart är det dags att lämna ungdomarna och gå till något helt annat. Ett hemmaliv. Dessa ungdomar går dock inte att glömma i första hand. De kommer alltid att vara en smula mina.