Lou Rossling har levt med mig det här läsåret efter att vi möttes under en föreläsning på hösten. Hon delade med sig av sina erfarenheter om barn för lärare i huvudstadsregionen och det var speciellt bilden av barn med Stjärnögon som släcks i skolan som inte har lämnat mig i fred.
Som rektor har jag många viktiga uppgifter men efter mötet med Lou Rossling har jag nog funderat mycket på hur vi skall hålla barnens stjärnögon tända i vår skola.
Mina tankar går till Nils Ferlins dikt Du har tappat ditt ord:
Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfota barn i livet.
Så sitter du åter på handlarens trapp
och gråter så övergivet.
Vad var det för ord – var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu – förrn vi föser dej bort,
du barfotabarn i livet.
Jag tror på en skola där vi inte föser bort dessa barn utan där vi tar dem på allvar och möter dem halvvägs och måhända lyckas tända Stjärnögon som kanske en gång släckts.
