Jag måste jag ha träffat Askungen i korridoren. Hon kom springande med andan i halsen och frågade om jag sett hennes borttappade festsko, vilket jag dessvärre inte hade. Visserligen skymdes utsikten av diverse bänkskuddarskräp här och där men i alla fall. En stund senare såg jag Askungen tala i mobil på en bänk vid utgången –hon frågade tydligen efter sin sko på det lokala bussbolagets hittegodsbyrå. Stackars Askungen, tänkte jag . Att hitta en ny glassko till gammeldansen nästa dag skulle nog inte bli lätt. Men också denna saga har ett lyckligt i slut; när jag spanade efter henne på gammeldansen såg jag henne plötsligt virvla förbi med sin prins. Och om jag inte såg helt fel hade hon skor på båda fötterna . Om de var av glas? Det får ni bedöma själva.