Och om någon undrar vad en rektor gör på sin semester så besöker hon bl.a. Island
samt ser sina egna barn och en hel del andras barn och egna elever spela handboll i Eken cupen. Hon äter bröd med korv vid plankanten och minglar med andra föräldrar.
Det är vad den här rektorn gjorde under sina första semesterdagar. Nu blir det jobb igen ett tag.
Vårfesten närmar sig och det är dags att börja fundera på tal. Obemärkt går mina tankar tillbaka till tidigare vårfester och tal som hållits. Bäst minns jag ändå vissa oförglömliga möten. En del av dem finns samlade i den gröna mappen som en av mina första elever gav mig medan andra av dem bara finns samlade i mitt minne varifrån de gör sig påminda med jämna mellanrum.
Jag sänder en varm tanke till alla de elever jag har fått möta under mina 20 år i skolvärlden.
Mattlidens skola åk 7 – 9 har inte en hejarklack under årets Stafettkarneval. Det beror inte på bristande intresse utan på att uppgiften för elever i huvudstadsregionen börjar bli allt svårare att genomföra. Vi lärare kan hjälpa eleverna med att komma igång och ge möjlighet att träna underskoltid men det räcker inte alltid till.
Närpes skolmusikkör besökte vår skola för något år sedan och efter den showen sa en flicka till mig: ”Vi kommer aldrig att klara av att vinna hejarklackstävlingen på Stafettkarnevalen”. Hon såg vad de stora hejarklackarna från Österbottens skolor gör för sin framgång. Våra elever vill gå om kring på läktaren och ”chilla” under karnevalen. De vill träffa bekanta och lära känna nya ungdomar från hela Svenskfinland. De vill ha roligt och samla på upplevelser. De har inte heller tid för att öva, deras dagar fylls med skolarbete och så har de hobbyn eller sina vänner de vill träffa efter skolan.
Jag är glad och stolt över att Mattliden åk 1 -6 har en fin hejarklack som övar flitigt men jag har också en förståelse för eleverna i de högre klasserna. Med jämna mellanrum kommer det årskurser där intresset är så stort att det blir en hejarklack och det uppmuntrar vi i skolan och är glada över – men vi vill inte pressa fram en hejarklack – den skall komma från elevernas lust att ha en 🙂
Lou Rossling har levt med mig det här läsåret efter att vi möttes under en föreläsning på hösten. Hon delade med sig av sina erfarenheter om barn för lärare i huvudstadsregionen och det var speciellt bilden av barn med Stjärnögon som släcks i skolan som inte har lämnat mig i fred.
Som rektor har jag många viktiga uppgifter men efter mötet med Lou Rossling har jag nog funderat mycket på hur vi skall hålla barnens stjärnögon tända i vår skola.
Mina tankar går till Nils Ferlins dikt Du har tappat ditt ord:
Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfota barn i livet.
Så sitter du åter på handlarens trapp
och gråter så övergivet.
Vad var det för ord – var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu – förrn vi föser dej bort,
du barfotabarn i livet.
Jag tror på en skola där vi inte föser bort dessa barn utan där vi tar dem på allvar och möter dem halvvägs och måhända lyckas tända Stjärnögon som kanske en gång släckts.
Det känns ju inte helt fel att vara rektor i Världens bästa skola – också om det här talas om alla finländska skolor och inte bara vår – men för att inse det måste man klicka på länken och läsa hela artikeln vilket jag ju hoppas att alla läsare gör!
Senaste på Hbl.fi
