Jag har äntligen börjat smälta alla mina intryck från min arbetsresa till Toronto. Jag deltog tillsammans med 16 andra deltagare från Esbo i en tre dagar lång konferens the Quest med rubriken ”Building Equitable, Inclusive and Engaging Schools”. Runt konferensen hade vi dessutom möjlighet att stifta bekantskap med York områdets skolsystem. Våra finska kolleger i Esbo har redan under fem års tid byggt upp ett utbyte med skolorna i området och vi fick dyka rätt in i deras funderingar. Det kändes fint att märka att de precis som vi  gärna ser rektorn som en pedagogisk ledare i skolan. Dagarna var intensiva och givande och speciellt roligt var det att lära känna fem av mina kolleger i Esbo och märka att vi oavsett språket hade så mycket gemensamt. Tänk att man skall åka till Toronto för att lära känna sina närmaste kolleger och ha tid att tillsammans planera kommande projekt.

Och med sig hem har man också alltid en hel del nya konkreta tips och idéer som ”hälsningar från Empathy Lane”.

Roh Petas från Regnbågsankan rf besökte vår skola och höll en föreläsning med interaktiva övningar för skolans personal. Eftermiddagen både väckte frågor och gav svar och det kändes roligt att läsa att SU gett Årets skuggmedalj till just Regnbågsankan med bl.a. följande motiveringar: ” Regnbågsankan är en föregångare i Svenskfinland. I mer än tio år har föreningen lyft fram hbtqi-frågor på svenska, och insatsen är värd uppmärksamhet och uppskattning, säger SU:s förbundsordförande Fredrika Åkerö. Sexualundervisningen i grundskolan mår bra av att personer insatta i hbtqi-frågor pratar direkt med unga människor om de här frågorna. Det är lika mycket fråga om hur man förhåller sig till sin egen kropp som hur samhället bemöter personer med olika sexuella läggningar. Enligt Åkerö är det väldigt viktigt att det finns förebilder som ifrågasätter stereotyper och visar unga personer att man är bra som man är.”

Jag kan inget annat än hålla med.

Jag har fått ta del av Pisaresultatet ur en finlandssvensk synvinkel under rektorsdagarna i Åbo och i går ur metropolområdets synvinkel och har fått mycket att fundera vidare på.  Tankarna blandas med den språkliga verklighet i våra skolor som Camilla Kovero och Monica Londen pekar på i sin forskning: Språk, identitet och skola. En undersökning i svenska skolor i huvudstadsregionen. 2009.

Det som framförallt upptar mina tankar är den stora skillnaden i läsning som pojkar och flickor uppvisar i just Finland samt hur vi kunde stärka de tvåspråkiga barnens läsning redan i lågklasserna så att också de helt svenskspråkiga skulle dra nytta av det för enligt Camilla Kovero så ser det ut som om de tvåspråkigas andel i våra svenska skolor ökar så att vi i en snar framtid har ca 20%  svenskspråkiga elever i vår skola och 80% tvåspråkiga.





Den här fina lövbollen mötte mig idag i vår platschefs rum och jag blev alldeles varm inuti och påmind om hur små gester kan ha en stor betydelse i vardagen.  Bollen, som var gjord i eftis, och kortet räddade en annars rätt så kaotisk dag.

Jag besökte skolans tidigare rektor Inni Lindqvist-Stenman och det blev en hel del prat om skolan då och nu. Väl hemma fortsatte jag med att vara nostalgisk och hittade några foton från invigningsfesten då vi firade den sanerade skolan år 2002. Då hade vi just fått vår första Smartboard och var ganska stolta. Nu 10 år senare har vi många av dem i skolan men vad är det nya i skolan – det vi kan vara stolta över om 10 år? Kommer det att vara portabla mediaspelare eller?

Från festen minns jag bäst det fina musikstycket som två bröder uppträdde med samt rädslan då jag märkte att en ljusstake höll på att falla från pianot…

Vi har den här hösten haft två grupper med lärare och utbildningsdirektörer från Norge på besök. Besöken tar mycket tid men de ger oss också mycket att tänka på och arbeta vidare med.

Här får ni ta del av ett av våra besök.

I en skola kan allt hända på en gång. Som i dag. Först var det personalmöte och elevvårdsmöte och samtidigt skulle arbetet med ”Livet är det bästa ruset” köra i gång.

Då hade jag lovat att Basscamp skulle få komma och presentera sin verksamhet. Vicerektorn skulle ta emot dem och visa dem till auditoriet där åk 9 skulle få ta del av presentationen.

Personalen från Basscamp kom då presentationen skulle börja. Tiden var knapp. Men då jag såg dem framför våra elever så kändes det bra.

På riktigt kan deras verksamhet ha en avgörande betydelse för en elevs framtid. Jag hoppas att de elever som borde få ta del av deras verksamhet hittar fram och blir antagna.

Vi har föräldramöte i morgon och det känns bra att samla hela skolans föräldrar en gång om året för att riktigt konkret se hur många vi är tillsammans! För vi är många 🙂

Då vi satt runt kaffebordet idag så funderade jag på de föräldrar som får höra mig säga samma sak ganska många år i rad. Genast hade en lärare ett svar: ”Så du tror att föräldrarna på riktigt minns ALLT vad du säger…”. Jag funderade snabbt tillbaks på alla föräldramöten jag själv varit med om som förälder.

Nej, allt minns man nog inte och det roliga är att få se skolans lärare på en gång så kanske det är okej att höra vår vision i år igen?

”Eleverna i Mattlidens skola får en högklassig utbildning och lär sig de värderingar, det uppförande och de levnadssätt som behövs för ett gott liv och en hållbar framtid.”

Hjärtligt välkomna!

Lotta och  Mikel samt 9C hälsar med den här bilden från Räfsö där de just nu befinner sig.

Också om våra lägerskolor i åk 9 ändrat karaktär och blivit utfärder med en övernattning så är stämningen den samma som alltid då man är tillsammans med 20 ungdomar på ett begränsat utrymme. Jag tror nog att alla lärare som deltagit på en liknande utfärd vet vad jag talar om. Jag har själv varit med på mer än 10 lägerskolor och minns dem alla som burit av till allt från Vierumäki till Eckerö och Christianstad i Sverige.