Jag har äntligen börjat smälta alla mina intryck från min arbetsresa till Toronto. Jag deltog tillsammans med 16 andra deltagare från Esbo i en tre dagar lång konferens the Quest med rubriken ”Building Equitable, Inclusive and Engaging Schools”. Runt konferensen hade vi dessutom möjlighet att stifta bekantskap med York områdets skolsystem. Våra finska kolleger i Esbo har redan under fem års tid byggt upp ett utbyte med skolorna i området och vi fick dyka rätt in i deras funderingar. Det kändes fint att märka att de precis som vi  gärna ser rektorn som en pedagogisk ledare i skolan. Dagarna var intensiva och givande och speciellt roligt var det att lära känna fem av mina kolleger i Esbo och märka att vi oavsett språket hade så mycket gemensamt. Tänk att man skall åka till Toronto för att lära känna sina närmaste kolleger och ha tid att tillsammans planera kommande projekt.

Och med sig hem har man också alltid en hel del nya konkreta tips och idéer som ”hälsningar från Empathy Lane”.

Här är redan efterrätten framdukad

En torsdagkväll i höstmörkret dukade elever i 7c fram en läcker och hälsosam middag för sina familjer. Både föräldrar och yngre syskon blev bjudna på mat som tillreddes av eleverna; kycklingsallad, tonfisksallad, mozzarella och bröd. Mm… tyvärr finns det bara bilder på de goda bullarna och kakorna. Föräldrarna fick dessutom svara på kvistiga frågor efter maten och det vinnande laget fick ta extra mycket kaka till kaffet.

Kvällen avslutades med häftig gymnastik i musikens takt. Armarna upp, x-hopp, med mera! Trettonåringar kan vara duktiga festfixare!

Mums!

Som speciallärare har jag rätt få elever jag jobbar med. Hur berättar man för dessa elever, som hittills varit som mina barn, de unga jag brytt mig mig mest om, att det nu bara är några veckor kvar tills jag ska bli moderskapsledig? Man försöker liksom på olika sätt: ”Nu är det ju en sak jag måste berätta…”, ”Jag tänkte nu berätta…”. Alla sätt känns fel. Men det känns fel att säga att någon annan ska ta över nu. Att vårt samarbete varit fint, men nu är det slut. Också eleverna tar det på olika sätt. Jag tycker att varje gång är lika svår. Det där med att berätta för chefen var ju en barnlek i jämförelse. Snart är det dags att lämna ungdomarna och gå till något helt annat. Ett hemmaliv. Dessa ungdomar går dock inte att glömma i första hand. De kommer alltid att vara en smula mina.

En dikt kan se ut så här!

En lördag i oktober samlades esbolärare i Mattliden för att fortbilda sig. Utbildningsdirektör Barbro Högström talade först om de kompetenser som behövs för framtiden och inlärningsmiljöns betydelse för de unga. Lärarens roll är då viktig i en skola som siktar på framtiden. Psykolog Viveka Zetterborg-Leppänen fortsatte med temat självledarskap där hon visade lärarna hur viktigt det är att trivas i den egna lärarrollen. Intressanta visioner och teorier men sedan var det dags att välja en verkstad att jobba i!

Bra prov i matematik, tips och idéer för utomhuslektion och diktfabriken var några alternativ som erbjöds. Bilderna visar flitiga lärare som plockar ihop några klippdikter med bilder. Färggrant och skojigt!

Här blir det en ny version av Gustav Frödings dikt

En klippdikt om Nallens äventyr

Roh Petas från Regnbågsankan rf besökte vår skola och höll en föreläsning med interaktiva övningar för skolans personal. Eftermiddagen både väckte frågor och gav svar och det kändes roligt att läsa att SU gett Årets skuggmedalj till just Regnbågsankan med bl.a. följande motiveringar: ” Regnbågsankan är en föregångare i Svenskfinland. I mer än tio år har föreningen lyft fram hbtqi-frågor på svenska, och insatsen är värd uppmärksamhet och uppskattning, säger SU:s förbundsordförande Fredrika Åkerö. Sexualundervisningen i grundskolan mår bra av att personer insatta i hbtqi-frågor pratar direkt med unga människor om de här frågorna. Det är lika mycket fråga om hur man förhåller sig till sin egen kropp som hur samhället bemöter personer med olika sexuella läggningar. Enligt Åkerö är det väldigt viktigt att det finns förebilder som ifrågasätter stereotyper och visar unga personer att man är bra som man är.”

Jag kan inget annat än hålla med.

Aku Ankka är en säker favorit!

Några klasser i årskurs 8 besökte bokmässan på torsdag för att bli inspirerade av nya ungdomsböcker och serier. Den finska serien firar sitt 100-årsjubileum i år och speciellt en klass har jobbat en hel del med serier den här hösten. Därför fick ungdomarna bl.a. försöka lista ut vem som tecknar Viivi och Wagner. Är det Juba Tuomola, Mikael Wulff eller Lars Jansson? Eller vad handlar serieböckerna Nanna om? En hund, räv eller katt?

Andra kvistiga frågor handlade om ungdomsböcker. Det gällde att lyssna, titta och hitta rätt bland montrar och människor. Vad heter Annika Luthers nyaste ungdomsroman? Gårdshuset eller De hemlösas stad?

Annika Luther med sin nya bok

Katarina von Numers-Ekman och Henrika Andersson

Jag har fått ta del av Pisaresultatet ur en finlandssvensk synvinkel under rektorsdagarna i Åbo och i går ur metropolområdets synvinkel och har fått mycket att fundera vidare på.  Tankarna blandas med den språkliga verklighet i våra skolor som Camilla Kovero och Monica Londen pekar på i sin forskning: Språk, identitet och skola. En undersökning i svenska skolor i huvudstadsregionen. 2009.

Det som framförallt upptar mina tankar är den stora skillnaden i läsning som pojkar och flickor uppvisar i just Finland samt hur vi kunde stärka de tvåspråkiga barnens läsning redan i lågklasserna så att också de helt svenskspråkiga skulle dra nytta av det för enligt Camilla Kovero så ser det ut som om de tvåspråkigas andel i våra svenska skolor ökar så att vi i en snar framtid har ca 20%  svenskspråkiga elever i vår skola och 80% tvåspråkiga.





Den här fina lövbollen mötte mig idag i vår platschefs rum och jag blev alldeles varm inuti och påmind om hur små gester kan ha en stor betydelse i vardagen.  Bollen, som var gjord i eftis, och kortet räddade en annars rätt så kaotisk dag.

Kursen som ordnades av Suomen Mielenterveysseura var givande och materialet man får med sig är fantastiskt.

Jag besökte skolans tidigare rektor Inni Lindqvist-Stenman och det blev en hel del prat om skolan då och nu. Väl hemma fortsatte jag med att vara nostalgisk och hittade några foton från invigningsfesten då vi firade den sanerade skolan år 2002. Då hade vi just fått vår första Smartboard och var ganska stolta. Nu 10 år senare har vi många av dem i skolan men vad är det nya i skolan – det vi kan vara stolta över om 10 år? Kommer det att vara portabla mediaspelare eller?

Från festen minns jag bäst det fina musikstycket som två bröder uppträdde med samt rädslan då jag märkte att en ljusstake höll på att falla från pianot…