Jag måste jag ha träffat Askungen i korridoren. Hon kom springande med andan i halsen och frågade om jag sett hennes borttappade festsko, vilket jag dessvärre inte hade. Visserligen skymdes utsikten av diverse bänkskuddarskräp här och där men i alla fall. En stund senare såg jag Askungen tala i mobil på en bänk vid utgången –hon frågade tydligen efter sin sko på det lokala bussbolagets hittegodsbyrå. Stackars Askungen, tänkte jag . Att hitta en ny glassko till gammeldansen nästa dag skulle nog inte bli lätt. Men också denna saga har ett lyckligt i slut; när jag spanade efter henne på gammeldansen såg jag henne plötsligt virvla förbi med sin prins. Och om jag inte såg helt fel hade hon skor på båda fötterna . Om de var av glas? Det får ni bedöma själva.

Glädjen stod högt i tak på niornas traditionella Vändagsbal i skolan. Här följer några kommentarer:

– ” Det var bra stämning!” -”Man fick skratta mycket!”- ”Alla var på gott humör!”

-” Alla hade fina kläder och maten var god!”

Kan det sägas bättre?  Glad Vändag på er också!

"Alla dansade tillsammans och det var bra stämning"

Vårt land- Maamme

Häromdagen glömde jag läsglasögonen hemma. Det var inte så bra för eleverna skulle läsa en novell som jag tänkt välja ut före lektionen. När jag äntligen hittat novellboken, vilket redan i sig var mer tur än skicklighet, började tiden rinna ut och mer eller mindre morgonpigga åttor fylla klassrummet. Jag kände en viss oro. Texten jag i all hast valt på basis av den lovande-och synliga- rubriken, påminde mest om köande myror i mina ögon. Jag bläddrade snabbt igenom novellen för att kolla längdens lämplighet medan ett par hjäpsamma herrar redan delade ut böcker till höger och vänster. Från förr mindes jag diffust att det fanns s.k. pedagogiska frågor till texten i slutet av varje berättelse . Jag beslöt hålla god min och bad oberört eleverna att börja läsa och svara på frågorna i sina häften. En sällan upplevd frid sänkte sig över klassrummet och en del satt till och med och log då de läste och skrev. Jag pustade ut- helt obemärkt naturligtvis. Och novellen? Jo, det var ”En cykel på havets botten” av norrmannen Ragnar Hovland. En ovanligt underhållande ungdomsnovell insåg jag senare. Och med många textfrågor. Ibland har man tur-med eller utan brillor.

Åk 6 ritade  serier med Peppe Bergström idag.

Peppes bilder fungerade som inspiration och sexorna lärde sig om bildutsnitt, bildvinklar och rörelse i bild.

I de nya sköna sofforna är det förhoppningsvis en aning lättare att börja skolan igen efter jullovet. Varför inte sätta sig i endera och läsa något?

Eleverna har fått komma med önskemål om anskaffning av böcker och tidskrifter medan elevkåren har planerat vilka möbler som skulle skaffas till skolbiblioteket. Vi får tacka Sdu, föräldraföreningen och Stiftelsen Liisi Wahl för julklappen!

Så fick vi ett fint avslut med julkyrka för åk 6-9 denna morgon. Nu står jullov och vila på schemat. Hoppas ni alla får en riktigt skön jul och ett gott nytt år!

Att skicka julkort per snigelpost är en tradition värd att bevara i dessa e-posttider.

I Mattliden satt vi några stycken en eftermiddag och pysslade i lärarrummet och vips hade vi knåpat ihop ca. 40 julkort till skolans nära och kära. Roligt var det dessutom. Glad juleväntan till er alla!

Årskurs 6 firade självständighetsdagen med dans och stora kanelbullar. Sexorna från Vindängens skola var också inbjudna!

På den  vanligtvis rätt enformiga bussresan till skolan satt jag niotiden i morse bakom ett yngre par iklädda präktiga reflexvästar.  Efter att  först ha beklagat sig lite över det smutsiga  bussfönstret utbrast den manliga resenären:

” Nej men titta vilken fin solnedgång!” Och damen,  efter att ha fått syn på det gyllene klotet ovanför  skogsbrynet:

”Jo! Den är så vacker!”

Och jag tänkte, att knappast spelar det någon roll för två fyraåringar på dagisutfärd vad det är för tid på dygnet:solen är alltid lika underbar och värd att beskådas när den för en gångs skull behagar visa sig!